Flygiga kroppsdelar, osäkra vänskaper och att lära känna sina känslor

 Ofta tror man att tiden just nu är den allra bästa. Jag gick igenom nästan hela högstadiet med de tankarna i huvudet. Men jag hade fel. Det vet jag nu. För den bästa tiden hittills i mitt liv är nu. I år. Idag.

 Högstadietiden är någonting som jag aldrig kommer glömma. Jag kände mig ofta konstig, överflödig, tråkig, lång och alldeles för smal. Men samtidigt var det då jag lärde känna starka känslor. Och det är mycket jag kommer komma ihåg med ett stort leende på läpparna.

Att rita med ketchup i snön. Laga pannkakor. Göra potatismoshjärtan. Sova en sommarnatt på en studsmatta och rida barbacka med vänner på en grön äng. Det skulle kunna vara definitionen på lycka. Falsk lycka.

Att vara i värmen och inte veta var man ska göra av sina armar eller ben. Känna krypet i kroppen och inte veta var man ska ta vägen.

Ha kul med sina vänner. Men ändå inte riktigt veta. Veta vilka de är. Veta vem jag är.

Turista i London med mor och far och se Eric Clapton i Hyde Park.

Vara cool i blåa glasögon på Teneriffa. Hej armarna. Vart är ni påväg med mig?

Någonting jag kommer bära med mig genom hela livet är alla de fina stunder jag haft med mitt gudbarn. Hon är det finaste jag vet. Det var kärlek vid första ögonkastet när vi träffades och hon var 17 dagar gammal. Hon sov hela tiden i mitt knä. Men det var kärlek. 

Och alla stunder då vi lyssnat på en lugn låt och dansat oss till sömns. Och en dyblöt axel som inte spelar någon roll.