Ett lock som sakta läggs på igen. Och en sten som läggs ovanpå.

När man har haft så fina veckor och man har så fina vänner men ändå inte kan hindra panikattackerna från att äta upp en när det känns tungt. Då tänker jag på dem som inte har någon. Ingen i hela världen. Alla de som är ensamma.
Och så mår jag lite sämre för att jag egentligen har det bra. Och för att det finns så många som förtjänar ett bra liv, kanske ännu mer än vad jag gör. Men som aldrig får en chans.