Ligger här på mitt rum, knappt levande.
Allt känns lite uppgivet.
Så kommer min mamma in och jag öser allt över henne och hon frågar om det är något hon kan göra åt det.
Då svarar jag att hon kanske kunde köpa ut några tabletter så att jag kan få lite energi( ja, typ nåt mindre lagligt kanske, bara jag kan bli lite pigg), och känner att min bitterhet så väl har slagit rot i mig.
Då svarar mamma att "ja, men det kanske inte är den bästa idén, men jag kan väl åka ner och köpa några läkerol eller nåt."
Ibland blir man lite knäpp när inte föräldrarna riktigt förstår.
Som om en läkerol skulle hjälpa mot det jag känner.
Kanske om jag var sex år men oturligt nog så är jag inte det.
Vi har växt upp, och jag undrar när det hände...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar